Den dyktige og gode hustru blir beskrevet i Ordspråkene 31:10-31. Aschehougs verdenshistorie siterer teksten og konstaterer: "Av denne sangen går det klart fram at det liksom i våre dager ble forventet at husmoren skulle trekke det tyngste lasset innenfor familielivet." Det har vel vært en kjensgjerning i de fleste kulturer og i alle tider. I dag er det nok bedre i noen steder, i hvert fall for oss i Norden. Men man kan ikke annet enn å spørre, hvordan og hvorfor Guds ord til Adam "i ditt ansikts sved skal du ete ditt brød" er blitt overdratt til Eva, i tillegg til smertefulle barnefødsler.
Likevel ser jeg denne teksten i et helt annet lys. I denne framstillingen verdsettes og opphøyes kvinnen. Hun prises ikke på grunn av sin stillhet eller underordning, men på grunn av sin personlige og selvstendige handlekraft, omsorg og styrke. Hun prises ikke heller som kona til sin mann eller mor til sine sønner, men hun roses for sin egen verdighet og for sitt eget arbeid.
"Porten" var samlingsplass for bystyre, domstol, plass for kjøp og salg, og enslags "samtalekafe" for byens eldste og menn. "Hennes mann er kjent i porten der han sitter sammen med de eldste i landet". Hun var en dyktig handelskvinne, og hennes framgang og klokskap var synlig for alles øyne ved porten. "Hennes egne gjerninger skal bære fram hennes pris i porten." Det virker som om mannen opphøyes også på grunn av henne. Hennes mann priser henne, og hennes sønner priser henne velsignet. I dette hjem er hun respektert og høyaktet, ikke skyvet til side, men hun bærer et stort og selvstendig ansvar hjemme og også fritt langt utover bygrenser, kanskje også landegrenser! "Hun henter sitt brød langt borte fra", hun gjør god handel. Hun har en enorm potensial som hun utvikler i frihet og bruker sine nådegaver fullt ut.
Hennes mann oppmuntrer henne, og begrenser henne ikke. Han stoler på henne. Denne kvinnen hadde gode evner og nådegaver og hun brukte dem. Godhet, flid, omsorg, ærlighet, gavmildhet, gjestfrihet, styrke, verdighet, visdom, barmhjertighet, våkenhet, gudsfrykt, mot, utfoldes og vokser fram midt i det at hun bruker det hun har.
"Styrke og verdighet er hennes kledning. Hun smiler mot dagen som kommer."
tirsdag 7. mars 2017
onsdag 14. desember 2016
Hva sier Bibelen om mannens og kvinnens likeverd?
For de fleste jøder er det vanskelig, om ikke umulig, å innse at Jesus er Messias som de venter på. Selv om det står i deres Bibel tydelige profetier som har gått i oppfyllelse i Jesus, oppfatter de ikke det. På samme måte oppdager noen kristne menn ikke at det står i deres Bibel at mann og kvinne er likeverdige vesener i Guds øyne. Som jøder ser bare på Messias vers som taler om deres opphøyede kommende konge, og ikke hans fornedrelse, på samme måte ser det ut som om disse menn bare framhever utsagn som taler om kvinnens underordnelse, men ser ikke de mange bibelvers som plasserer hustruen ved siden av sin mann.
"Så skapte Gud mennesket i sitt bilde. I Guds bilde skapte han det. Til mann og kvinne skapte han dem. Så velsignet Gud dem, og Gud sa til dem: "Vær fruktbare, bli mange, fyll opp jorden og legg den under dere! Dere skal ha råderett over fiskene i havet, over fuglene i luften og over hver levende skapning som rører seg på jorden." 1 Mos 1:27-28. Begge, mann og kvinne, fikk råderetten over skapningen.
Når Gud hadde skapt Adam, sa han: "Det er ikke godt for Adam å være alene. En hjelper som svarer til ham, vil jeg gjøre for ham". (En hjelper som er hans like i en annen oversettelse). 1Mos 2:18.
De ti budene som innbefatter Gud vilje for oss, inneholder ikke noen kjønnsforskjeller. Tvert imot, også de framhever likeverd mellom kjønnene! "Hedre din far og din mor." Det er et uttrykk om likeverd. Barna skal se opp til begge foreldrene som likeverdige mennesker.
"Elsk din neste som deg selv." Også dette, et av de to største budene, taler om likeverd. Paulus la et spesiellt ansvar for denne likestilling på mannen ved å si: "På samme måte (som Kristus elsket menigheten) skylder ektemennene å elske sine egne hustruer som sine egne legemer. Den som elsker sin hustru, elsker seg selv." Ef 5:28. Det samme budet gjelder også for kvinnen, men som sagt det største ansvaret ble lagt på mannen.
"Den som er gift, har omsorg for det som hører denne verden til, hvordan han kan være til behag for sin hustru.. og "hun som er gift har omsorg for det som hører denne verden til, hvordan hun kan være til behag for ektemannen." 1 Kor 7:33 og 34. Paulus taler også tydelig om ekteskapelige likeverd. 7:3-4. Å samrå seg er også noe som er viktig i ekteskapet i stedet for at den ene bestemmer uten at den andre har noe å si. 7:5.
"Så mange av dere som ble døpt til Kristus, har ikledd dere Kristus. Her er verken jøde eller greker, verken trell eller fri, verken mann eller kvinne. For dere er alle en i Kristus Jesus." Gal 3:28. I 1 Kor 11 skriver Paulus om tildekningen av hodet og betydningen av skaperordningen. Men Paulus klarer å se balansert, og fortsetter: "Likevel, i Herren er verken mannen uavhengig av kvinnen, eller kvinnen uavhengig av mannen. For slik som kvinnen er av mannen, slik kommer også mannen ved kvinnen. Men alle ting er av Gud." 1 Kor 11:11-12.
Kvinnelivet og kvinnens verdi bestemmes ikke bare av visse kvinnevers, men av Bibelens helhetlige syn på mennesket. Det er jo i historiens løp blitt stilt spørsmål om kvinnen er et menneske! Peters formaning til ektemenn om "å leve sammen med hustruene med forstand i det de gir hustruene ære som det svakere kar og som medarvinger til livets nåde", 1 Pet 3:7, opphøyer kvinnen over den tidens allmenne ringeakt for kvinnen. Det var Jesus og apostlene som løftet kvinnen opp ved siden av mannen i tidens patriarkalske mørke.
I vår tid strever ekstreme feminister ofte for å komme over mannen. De vil jevne naturlige forskjeller, og derfra skape likestilling. Dette synet står jeg ikke for. Denne bloggen står for likeverd og rettferdighet mellom kjønnene, og at mann står som mann og kvinne står som kvinne likeverdige ved siden av hverandre, som Gud har skapt mennesket. Denne bloggen vil vise at også Guds hjerte og ord står bak en slik rettferdighet.
"Så skapte Gud mennesket i sitt bilde. I Guds bilde skapte han det. Til mann og kvinne skapte han dem. Så velsignet Gud dem, og Gud sa til dem: "Vær fruktbare, bli mange, fyll opp jorden og legg den under dere! Dere skal ha råderett over fiskene i havet, over fuglene i luften og over hver levende skapning som rører seg på jorden." 1 Mos 1:27-28. Begge, mann og kvinne, fikk råderetten over skapningen.
Når Gud hadde skapt Adam, sa han: "Det er ikke godt for Adam å være alene. En hjelper som svarer til ham, vil jeg gjøre for ham". (En hjelper som er hans like i en annen oversettelse). 1Mos 2:18.
De ti budene som innbefatter Gud vilje for oss, inneholder ikke noen kjønnsforskjeller. Tvert imot, også de framhever likeverd mellom kjønnene! "Hedre din far og din mor." Det er et uttrykk om likeverd. Barna skal se opp til begge foreldrene som likeverdige mennesker.
"Elsk din neste som deg selv." Også dette, et av de to største budene, taler om likeverd. Paulus la et spesiellt ansvar for denne likestilling på mannen ved å si: "På samme måte (som Kristus elsket menigheten) skylder ektemennene å elske sine egne hustruer som sine egne legemer. Den som elsker sin hustru, elsker seg selv." Ef 5:28. Det samme budet gjelder også for kvinnen, men som sagt det største ansvaret ble lagt på mannen.
"Den som er gift, har omsorg for det som hører denne verden til, hvordan han kan være til behag for sin hustru.. og "hun som er gift har omsorg for det som hører denne verden til, hvordan hun kan være til behag for ektemannen." 1 Kor 7:33 og 34. Paulus taler også tydelig om ekteskapelige likeverd. 7:3-4. Å samrå seg er også noe som er viktig i ekteskapet i stedet for at den ene bestemmer uten at den andre har noe å si. 7:5.
"Så mange av dere som ble døpt til Kristus, har ikledd dere Kristus. Her er verken jøde eller greker, verken trell eller fri, verken mann eller kvinne. For dere er alle en i Kristus Jesus." Gal 3:28. I 1 Kor 11 skriver Paulus om tildekningen av hodet og betydningen av skaperordningen. Men Paulus klarer å se balansert, og fortsetter: "Likevel, i Herren er verken mannen uavhengig av kvinnen, eller kvinnen uavhengig av mannen. For slik som kvinnen er av mannen, slik kommer også mannen ved kvinnen. Men alle ting er av Gud." 1 Kor 11:11-12.
Kvinnelivet og kvinnens verdi bestemmes ikke bare av visse kvinnevers, men av Bibelens helhetlige syn på mennesket. Det er jo i historiens løp blitt stilt spørsmål om kvinnen er et menneske! Peters formaning til ektemenn om "å leve sammen med hustruene med forstand i det de gir hustruene ære som det svakere kar og som medarvinger til livets nåde", 1 Pet 3:7, opphøyer kvinnen over den tidens allmenne ringeakt for kvinnen. Det var Jesus og apostlene som løftet kvinnen opp ved siden av mannen i tidens patriarkalske mørke.
I vår tid strever ekstreme feminister ofte for å komme over mannen. De vil jevne naturlige forskjeller, og derfra skape likestilling. Dette synet står jeg ikke for. Denne bloggen står for likeverd og rettferdighet mellom kjønnene, og at mann står som mann og kvinne står som kvinne likeverdige ved siden av hverandre, som Gud har skapt mennesket. Denne bloggen vil vise at også Guds hjerte og ord står bak en slik rettferdighet.
onsdag 30. november 2016
Menneskelig ordning og Guds ordning
Peter formaner kristne til å underordne seg all menneskelig ordning for Herrens skyld. Det dreier seg om underordning under styresmakter i samfunnet, tjenere under sine herrer, altså arbeidere under arbeidsgiveren, og i familielivet hustruens underordning under mannen. Peter tar også fram at i disse forhold skal en kristen være beredt også til å tåle ondt, men selv gjøre godt og leve sitt liv tjenende Herren Jesus i alle forhold.
Menneskelige ordninger forekommer ofte som hierarkier etter rang. De kan også forandres med tiden. Demokratiet er i dag en samfunnsordning, og på arbeidsplassen har arbeidere betydelig mere makt enn i gamle dagers ofte despotiske forhold. Dagens menneskelige ordning mellom kjønnene har også forandret seg imot likeverd og likestilling. Vi i Norden er privilegert fordi vi har rettferdige lover, mens urettferdighet og tyranni i samfunnet og i hjemmene fremdeles råder i mange steder i verden. Betegnende for menneskelige ordninger har vært de sterkes maktgrep over de svage.
De første kristne levde i et samfunn med hierarki og systemer som tillot mye urettferdighet. Selv om den kristelige læren går imot urettferdighet, så ikke apostlene at det var deres oppgave å begynne å gjøre opprør mot systemer, men stille smelte sammen og ved sitt gode livsførsel, ved å velsigne og å gjøre godt å gå imot urettferdighet og vise Guds godhet mot hedningene. For eks. ble slaveriet ikke utryddet, men apostlene styrket og oppmuntret kristne slaver til å leve i ærlighet, lydighet og godhet. Først etter århundreder kalte Gud noen mennesker til å kjempe imot det urettferdige slaverisystemet.
Det er ikke meningen at menneskelige hierarkier og rangordener skal styre i Guds menighet. Dessverre begynte de mer og mer å få form blandt kristne etter apostlenes tid, voksende til en stor og hierarkisk kirkemakt i Rom. Jesu tydelige og klare ord om saken ble kamuflert og neglisert.
Jesus sa: "Dere vet at herskerne over folkeslagene har fullt herredømme over dem, og de som er store, utøver makt over dem. Men slik skal det ikke være blant dere. For den som vil være stor blant dere, han skal være deres tjener. Og den som vil være den første blant dere, han skal være deres slave - slik som Menneskesønnen ikke kom for å la seg tjene, men for selv å tjene, og for å gi sitt liv som løsepenge for mange." Matt 20:25-28. Dette er menighetens indre gjeldende ordning etter Guds vilje! Etter at Peter hadde gitt formaninger til livsoppførsel under menneskelige ordninger, sier han til alle, altså til menigheten: "Dere skal alle ha ett sinn, ha medlidenhet med hverandre, vis broderkjærlighet, vær ømhjertet og vennlige, så dere ikke gjengjelder ondt eller hån med hån, men heller velsigner." Dette ene sinnet dreide seg om å være andres tjener, ikke en herre eller en befaler over andre, men vise storsinnethet og leve i kjærlighet. Dette måtte vel gjelde også i hjemmene mellom ektefellene og ikke bare i menigheten blant brødrene! Det er betegnende at Peter, etter å ha skrevet til hustruer formaninger gjeldende tidens menneskelige ordninger i ekteskap i forhold til ektemannen, vender seg til ektemenn og skriver: " På samme måte skal dere leve sammen med hustruene med forstand, idet dere gir hustruene ære som det svakere kar og som medarvinger til livets nåde, for at deres bønner ikke skal bli hindret." 1 Pet 3:7.
Også i slutten av brevet poengterer Peter Guds ordning i menigheten: Ledere, de eldste skal ikke herske, men være forbilder! Unge skal underordne de eldste, men også alle andre skal underordne seg hverandre og ikle seg ydmykhet! Her repeterer Peter Guds ordning for sin menighet: innbyrdes kjærlighet og ydmykhet.
Poenget med denne betraktningen er ikke å mene eller si til kvinnen at underordningens tid er forbi, men å vise at i Guds menighet og i hans ordninger styres det i visdom og fleksibilitet. "Visdom er mer bevegelig enn all bevegelse." Vis 7:24. Gjensidig respekt og underordning er visdommens frukter i kristnes liv og høyaktet i apostlenes skrifter.
Menneskelige ordninger forekommer ofte som hierarkier etter rang. De kan også forandres med tiden. Demokratiet er i dag en samfunnsordning, og på arbeidsplassen har arbeidere betydelig mere makt enn i gamle dagers ofte despotiske forhold. Dagens menneskelige ordning mellom kjønnene har også forandret seg imot likeverd og likestilling. Vi i Norden er privilegert fordi vi har rettferdige lover, mens urettferdighet og tyranni i samfunnet og i hjemmene fremdeles råder i mange steder i verden. Betegnende for menneskelige ordninger har vært de sterkes maktgrep over de svage.
De første kristne levde i et samfunn med hierarki og systemer som tillot mye urettferdighet. Selv om den kristelige læren går imot urettferdighet, så ikke apostlene at det var deres oppgave å begynne å gjøre opprør mot systemer, men stille smelte sammen og ved sitt gode livsførsel, ved å velsigne og å gjøre godt å gå imot urettferdighet og vise Guds godhet mot hedningene. For eks. ble slaveriet ikke utryddet, men apostlene styrket og oppmuntret kristne slaver til å leve i ærlighet, lydighet og godhet. Først etter århundreder kalte Gud noen mennesker til å kjempe imot det urettferdige slaverisystemet.
Det er ikke meningen at menneskelige hierarkier og rangordener skal styre i Guds menighet. Dessverre begynte de mer og mer å få form blandt kristne etter apostlenes tid, voksende til en stor og hierarkisk kirkemakt i Rom. Jesu tydelige og klare ord om saken ble kamuflert og neglisert.
Jesus sa: "Dere vet at herskerne over folkeslagene har fullt herredømme over dem, og de som er store, utøver makt over dem. Men slik skal det ikke være blant dere. For den som vil være stor blant dere, han skal være deres tjener. Og den som vil være den første blant dere, han skal være deres slave - slik som Menneskesønnen ikke kom for å la seg tjene, men for selv å tjene, og for å gi sitt liv som løsepenge for mange." Matt 20:25-28. Dette er menighetens indre gjeldende ordning etter Guds vilje! Etter at Peter hadde gitt formaninger til livsoppførsel under menneskelige ordninger, sier han til alle, altså til menigheten: "Dere skal alle ha ett sinn, ha medlidenhet med hverandre, vis broderkjærlighet, vær ømhjertet og vennlige, så dere ikke gjengjelder ondt eller hån med hån, men heller velsigner." Dette ene sinnet dreide seg om å være andres tjener, ikke en herre eller en befaler over andre, men vise storsinnethet og leve i kjærlighet. Dette måtte vel gjelde også i hjemmene mellom ektefellene og ikke bare i menigheten blant brødrene! Det er betegnende at Peter, etter å ha skrevet til hustruer formaninger gjeldende tidens menneskelige ordninger i ekteskap i forhold til ektemannen, vender seg til ektemenn og skriver: " På samme måte skal dere leve sammen med hustruene med forstand, idet dere gir hustruene ære som det svakere kar og som medarvinger til livets nåde, for at deres bønner ikke skal bli hindret." 1 Pet 3:7.
Også i slutten av brevet poengterer Peter Guds ordning i menigheten: Ledere, de eldste skal ikke herske, men være forbilder! Unge skal underordne de eldste, men også alle andre skal underordne seg hverandre og ikle seg ydmykhet! Her repeterer Peter Guds ordning for sin menighet: innbyrdes kjærlighet og ydmykhet.
Poenget med denne betraktningen er ikke å mene eller si til kvinnen at underordningens tid er forbi, men å vise at i Guds menighet og i hans ordninger styres det i visdom og fleksibilitet. "Visdom er mer bevegelig enn all bevegelse." Vis 7:24. Gjensidig respekt og underordning er visdommens frukter i kristnes liv og høyaktet i apostlenes skrifter.
lørdag 8. mars 2014
Et blikk utover i verden på den internasjonale kvinnedagen
Også slike utfordringer har noen kvinner på vår klode. Jeg lurer på hva mannen til denne kvinnen har gjort under dagens løp?
søndag 14. april 2013
Mitt ekteskap?
I avisen Dagen la jeg merke til en reklame om en ny bok som heter:
"Satan, du får ikke mitt ekteskap", av Iris Delgado.
Jeg har ikke lest boken, men tittelen gjorde meg betenkt. Det er noe selvmotsigende å kalle en pakt mellom to mennesker for mitt ekteskap. Jeg fornemmer proklamasjonen kraftløs. Jeg kan holde fast på mitt ekteskap og kjempe for å beholde det, men jeg kan ikke garantere for "ditt" ekteskap, min manns ekteskap, hvis han har sitt eget og jeg har mitt.
Hele saken får et annet innhold og styrke, hvis vi bestemmer oss sammen for å arbeide for vårt ekteskap. I stedet for Satan ønsker jeg da å henvende meg til Skaperen og be Ham om å bevare og å ta vare på oss og vårt ekteskap.
"Satan, du får ikke mitt ekteskap", av Iris Delgado.
Jeg har ikke lest boken, men tittelen gjorde meg betenkt. Det er noe selvmotsigende å kalle en pakt mellom to mennesker for mitt ekteskap. Jeg fornemmer proklamasjonen kraftløs. Jeg kan holde fast på mitt ekteskap og kjempe for å beholde det, men jeg kan ikke garantere for "ditt" ekteskap, min manns ekteskap, hvis han har sitt eget og jeg har mitt.
Hele saken får et annet innhold og styrke, hvis vi bestemmer oss sammen for å arbeide for vårt ekteskap. I stedet for Satan ønsker jeg da å henvende meg til Skaperen og be Ham om å bevare og å ta vare på oss og vårt ekteskap.
mandag 21. januar 2013
På grunn av deres harde hjerte
Det er interessant å legge merke til, hvordan Jesus forholder seg til maktutøvelse i ekteskapet. En samtale mellom fariseerne og Jesus avslører oss noe:
Fariseerne spurte Jesus: "Er det tillatt for en mann å skille seg fra sin hustru av hvilken som helst grunn?" De spurte for å prøve Ham.
Han svarte: "Hva har Moses befalt dere?"
De sa: "Moses tillot å skrive et skilsmissebrev og så la henne gå."
Jesus svarte: "På grunn av deres harde hjerte skrev han dette budet for dere. Men fra skapelsens begynnelse gjorde Gud dem til mann og kvinne. Derfor skal mannen forlate sin far og sin mor og være knyttet til sin hustru, og de to skal være ett kjød. Derfor er de ikke lenger to, men ett kjød. Derfor, det som Gud har sammenføyd, det skal ikke noe menneske atskille."
Mark 10:2-9. Matt 19:3-9.
Mannen hadde makten, og etter Moseloven kunne han sende henne bort, hvis han fant noe uanstendig hos henne. I Jesu tid hadde man forskjellige meninger om hva dette "uanstendig" kunne være, helt til "hvilken som helst grunn". Jeg synes at det er meget interessant at Jesus her finner grunnen, skylden i mannen, og en meget alvorlig grunn: et hardt hjerte. På grunn av hans harde hjerte tillot Moses skilsmisse. Mannen hadde funnet noe å klandre på i sin kone, og syntes at på grunn av hennes egne feil hadde han retten til å befale henne å gå. Her ser man den patriarkalske tankegangen som viser hvem som har makten til å bestemme.
Jesus henviser til Guds opprinnelige tanke og bestemmelse om ekteskapet. Han viser til deres uatskillelighet og enhet, til deres jevnbyrdighet.
Ved å peke på mannen som den skyldige på grunn av hans harde hjerte viser Jesus her igjen sitt eget myke hjertelag for de svage og undertrykte. Utroskap som skilsmissegrunn igjen er en gyldig grunn for å skille seg.
Men Jesus støtter på ingen måte heller kvinnens harde hjerte, hvis hun tar initiativ å gå fra sin mann for å gifte seg med en annen. Mark 10:12.
Fariseerne spurte Jesus: "Er det tillatt for en mann å skille seg fra sin hustru av hvilken som helst grunn?" De spurte for å prøve Ham.
Han svarte: "Hva har Moses befalt dere?"
De sa: "Moses tillot å skrive et skilsmissebrev og så la henne gå."
Jesus svarte: "På grunn av deres harde hjerte skrev han dette budet for dere. Men fra skapelsens begynnelse gjorde Gud dem til mann og kvinne. Derfor skal mannen forlate sin far og sin mor og være knyttet til sin hustru, og de to skal være ett kjød. Derfor er de ikke lenger to, men ett kjød. Derfor, det som Gud har sammenføyd, det skal ikke noe menneske atskille."
Mark 10:2-9. Matt 19:3-9.
Mannen hadde makten, og etter Moseloven kunne han sende henne bort, hvis han fant noe uanstendig hos henne. I Jesu tid hadde man forskjellige meninger om hva dette "uanstendig" kunne være, helt til "hvilken som helst grunn". Jeg synes at det er meget interessant at Jesus her finner grunnen, skylden i mannen, og en meget alvorlig grunn: et hardt hjerte. På grunn av hans harde hjerte tillot Moses skilsmisse. Mannen hadde funnet noe å klandre på i sin kone, og syntes at på grunn av hennes egne feil hadde han retten til å befale henne å gå. Her ser man den patriarkalske tankegangen som viser hvem som har makten til å bestemme.
Jesus henviser til Guds opprinnelige tanke og bestemmelse om ekteskapet. Han viser til deres uatskillelighet og enhet, til deres jevnbyrdighet.
Ved å peke på mannen som den skyldige på grunn av hans harde hjerte viser Jesus her igjen sitt eget myke hjertelag for de svage og undertrykte. Utroskap som skilsmissegrunn igjen er en gyldig grunn for å skille seg.
Men Jesus støtter på ingen måte heller kvinnens harde hjerte, hvis hun tar initiativ å gå fra sin mann for å gifte seg med en annen. Mark 10:12.
søndag 8. juli 2012
Kvinnoskägget
Dette er et redigert utsnitt av kapittelet "Kvinnorörelsen" ut fra den svenske presten Nils Petter Wetterlunds profetiske verk "Andens lag" fra
1910. Wetterlund har sin egen særpreget uttrykksmåte som kan være vanskelig å forstå. Denne ett hundre år gammel tekst har mye viktig å si oss.
* * *
Är kvinnan i fara? Ja, det är hon; och det har hon varit sedan världens begynnelse. Ty kvinnan har i stort sett aldrig ägt sitt med mannen jämbördiga människovärde. Och det är detta hon nu vill och måste tilltvinga sig. Det är den goda roten och livsnerven i kvinnorörelsen. Här är det den förtrampade gudsbilden, som reser på sig. Och ingen makt i världen skall kunna hindra Gud från att stiga upp i gestalten av kvinnan.
Männen klagar över kvinnofördärvet. Men i alt kvinnofördärv har mannen mer än halva skulden. Ty hade männen varit män, så hade kvinnorna varit kvinnor. Och det går icke an att utan vidare vända om den saken, då ju mannen gör anspråk på att vara "kvinnans huvud och herre".
Men då kvinnans "huvud" är vildhuvud (egoist), och hennes "herre" är slavägare och slavpinare, då blottställes hon för sin farligaste frestelse: hon ser sig berövad sitt människovärde och vill förbanna sitt kön och sin skapare. Och på den vägen har miljoner kvinnor mistat kvinnan. De omanliga männen gjorde dem till okvinnliga kvinnor.
Vilket lidande, vilka suckar och kval under egoisten och slavpinaren; och vilken förtvivlad ställning under män, som icke är män! En Volga-flod av tårar har den förtryckta kvinnan gråtit sedan världens begynnelse. -
Männen klagar, att kvinnorna urartat och blivit så emanciperade. Men säg så: "Det har vi för det, att vi icke varit män." Vi har varit blott så kallade män, som förbittrat, förkvävt och fördärvat kvinnan i kvinnan.
De omanliga männen gycklar och säger: "Kvinnorna är nu så manliga, att de börjar få skägg." Ja, undra på att kvinnorna får skägg, då männen är skägglösa. Men gyckla lagom, dårar! Saken är allvarlig. Ni skall nog få göra bekantskap med det där kvinnoskägget. Och det blir icke att leka med. Ty det ingår i Guds dom att genom "det svaga" besegra "det starka", som missbrukat sin makt.
Mannens omanliga drag träder fram överallt. Det är denna omanlighet, som gör kvinnan okvinnlig. Hans unaturlighet gör henne unaturlig; hans fåfänga gör henne fåfäng; hans fladderaktighet gör henne fladdrig; hans låghet gör henne låg; hans ytlighet gör henne ytlig; hans liderlighet gör henne liderlig; han leker på otaliga sätt med kvinnoelden, tills den slår ut i en förhärjande brand, ja, til slut i en världsbrand, som så ödelägger kvinnan i kvinnan, att Antimaria kan träda fram och föda Laglöshetens människa, fördärvets man, i vilken all omanlighet från världens begynnelse når sin högsta höjd.
Men kvinnan kommer att resa seg, och det så att det knakar i alla samhällsbyggnader. Sitt förtrampade människovärde kommer hon att erövra. Och så långt hennes strid går ut på det, så långt har hon Gud på sin sida. På den sidan står ock alla män, som är män. Då gör det detsamma, var alla "manliga neutra" stå.
Säkerligen står kvinnorna, i stort sett, högre än männen i religiöst och moraliskt hänseende. Därför är det nödvändigt, att de får sitt jämbördiga människovärde fullt erkänt och genomfört, så att de kan göra den insats i världsutvecklingen, som tillkommer dem såsom kvinnor. -
Det är en Guds skickelse, att kvinnan nu så energiskt tränger sig fram på alla områden. Ty därigenom kommer utvecklingen att gå fort, fort både i ont och i gott, och därvid först i det onda. Den onda kvinnan har nämligen en större förmåga än mannen att lösa onda andemakter i människornas hjärtan och bringa dem i verksamhet. Och den goda kvinnan har större förmåga än mannen att lösa goda andemakter och bringa dem i verksamhet. Ingen man kan så förmedla himmel eller avgrund som en kvinna. Därför kommer utvecklingens vagn att köra fort då kvinnan får vara med om tömmarna. Och så blir världspinan kort. Det är ju gott. Men vilket ansvar, ni kvinnor! -
I den nutida kvinnorörelsen finns mycket ont. Detta onda består huvudsakligen däri, att kvinnan går utom sig själv, så att hon tappar bort kvinnan, som är det dyrbaraste ett folk äger, närmast evangelium. Det finns redan nu icke så få "kvinnliga neutra" med översitteri och uppnosighet och med många pjaskiga och löjliga krav på likställighet, som i grunden är "framförställighet". För dem har kvinnosaken sjunkit ned til en tarvlig maktfråga. De vill råda över männen i stället för att råda dem. Sådant kommer aldrig att lyckas. Varje seger i den riktningen är i grunden ett nederlag. Det är detta okvinnliga maktbegär, varigenom kvinnan ådragit sig någon del av det förtryck, som hon i alla tider fått utstå.
Nej, härska, du skapelsens drottning, med given och icke med stulen makt! Härska, ni kvinnor, med kvinnan, som är den ädlaste och starkaste makt på vår jord! Då går ni säkert till seger, ja, til en världsseger, som sopar bort ert mångtusenåriga förtryck och återgiver mannen åt mannen.
Kvinnan är Guds ömmaste avbild. Åt henne har han överlämnat den lekamliga födelsens smärtsamma gärning. I hennes famn har han lagt hela släktet i dess späda och svaga år. Vid hennes bröst har vi alla vilat. Hennes outtröttliga armar har burit oss alla. I hennes öga såg vi för första gången vår himmel. Hon lärde oss att knäppa våra händer i bön. I den bönen mötte oss vår himmelske Fader. Hon lade oss i hans hand. Den handen släpper aldrig det barn, som en mor lagt i densamma.
I kvinnan har Guds bilde fått ett hårt öde. I henne har Gud blivit mest nedtrampad. Därför är kvinnorörelsen en nödvändig beredelse till pingst. Ty ett folk med en förtrampad eller missriktad kvinna kan aldrig skåda sin pingstdag.
Nils Petter Wetterlund, 1910
* * *
Är kvinnan i fara? Ja, det är hon; och det har hon varit sedan världens begynnelse. Ty kvinnan har i stort sett aldrig ägt sitt med mannen jämbördiga människovärde. Och det är detta hon nu vill och måste tilltvinga sig. Det är den goda roten och livsnerven i kvinnorörelsen. Här är det den förtrampade gudsbilden, som reser på sig. Och ingen makt i världen skall kunna hindra Gud från att stiga upp i gestalten av kvinnan.
Männen klagar över kvinnofördärvet. Men i alt kvinnofördärv har mannen mer än halva skulden. Ty hade männen varit män, så hade kvinnorna varit kvinnor. Och det går icke an att utan vidare vända om den saken, då ju mannen gör anspråk på att vara "kvinnans huvud och herre".
Men då kvinnans "huvud" är vildhuvud (egoist), och hennes "herre" är slavägare och slavpinare, då blottställes hon för sin farligaste frestelse: hon ser sig berövad sitt människovärde och vill förbanna sitt kön och sin skapare. Och på den vägen har miljoner kvinnor mistat kvinnan. De omanliga männen gjorde dem till okvinnliga kvinnor.
Vilket lidande, vilka suckar och kval under egoisten och slavpinaren; och vilken förtvivlad ställning under män, som icke är män! En Volga-flod av tårar har den förtryckta kvinnan gråtit sedan världens begynnelse. -
Männen klagar, att kvinnorna urartat och blivit så emanciperade. Men säg så: "Det har vi för det, att vi icke varit män." Vi har varit blott så kallade män, som förbittrat, förkvävt och fördärvat kvinnan i kvinnan.
De omanliga männen gycklar och säger: "Kvinnorna är nu så manliga, att de börjar få skägg." Ja, undra på att kvinnorna får skägg, då männen är skägglösa. Men gyckla lagom, dårar! Saken är allvarlig. Ni skall nog få göra bekantskap med det där kvinnoskägget. Och det blir icke att leka med. Ty det ingår i Guds dom att genom "det svaga" besegra "det starka", som missbrukat sin makt.
Mannens omanliga drag träder fram överallt. Det är denna omanlighet, som gör kvinnan okvinnlig. Hans unaturlighet gör henne unaturlig; hans fåfänga gör henne fåfäng; hans fladderaktighet gör henne fladdrig; hans låghet gör henne låg; hans ytlighet gör henne ytlig; hans liderlighet gör henne liderlig; han leker på otaliga sätt med kvinnoelden, tills den slår ut i en förhärjande brand, ja, til slut i en världsbrand, som så ödelägger kvinnan i kvinnan, att Antimaria kan träda fram och föda Laglöshetens människa, fördärvets man, i vilken all omanlighet från världens begynnelse når sin högsta höjd.
Men kvinnan kommer att resa seg, och det så att det knakar i alla samhällsbyggnader. Sitt förtrampade människovärde kommer hon att erövra. Och så långt hennes strid går ut på det, så långt har hon Gud på sin sida. På den sidan står ock alla män, som är män. Då gör det detsamma, var alla "manliga neutra" stå.
Säkerligen står kvinnorna, i stort sett, högre än männen i religiöst och moraliskt hänseende. Därför är det nödvändigt, att de får sitt jämbördiga människovärde fullt erkänt och genomfört, så att de kan göra den insats i världsutvecklingen, som tillkommer dem såsom kvinnor. -
Det är en Guds skickelse, att kvinnan nu så energiskt tränger sig fram på alla områden. Ty därigenom kommer utvecklingen att gå fort, fort både i ont och i gott, och därvid först i det onda. Den onda kvinnan har nämligen en större förmåga än mannen att lösa onda andemakter i människornas hjärtan och bringa dem i verksamhet. Och den goda kvinnan har större förmåga än mannen att lösa goda andemakter och bringa dem i verksamhet. Ingen man kan så förmedla himmel eller avgrund som en kvinna. Därför kommer utvecklingens vagn att köra fort då kvinnan får vara med om tömmarna. Och så blir världspinan kort. Det är ju gott. Men vilket ansvar, ni kvinnor! -
I den nutida kvinnorörelsen finns mycket ont. Detta onda består huvudsakligen däri, att kvinnan går utom sig själv, så att hon tappar bort kvinnan, som är det dyrbaraste ett folk äger, närmast evangelium. Det finns redan nu icke så få "kvinnliga neutra" med översitteri och uppnosighet och med många pjaskiga och löjliga krav på likställighet, som i grunden är "framförställighet". För dem har kvinnosaken sjunkit ned til en tarvlig maktfråga. De vill råda över männen i stället för att råda dem. Sådant kommer aldrig att lyckas. Varje seger i den riktningen är i grunden ett nederlag. Det är detta okvinnliga maktbegär, varigenom kvinnan ådragit sig någon del av det förtryck, som hon i alla tider fått utstå.
Nej, härska, du skapelsens drottning, med given och icke med stulen makt! Härska, ni kvinnor, med kvinnan, som är den ädlaste och starkaste makt på vår jord! Då går ni säkert till seger, ja, til en världsseger, som sopar bort ert mångtusenåriga förtryck och återgiver mannen åt mannen.
Kvinnan är Guds ömmaste avbild. Åt henne har han överlämnat den lekamliga födelsens smärtsamma gärning. I hennes famn har han lagt hela släktet i dess späda och svaga år. Vid hennes bröst har vi alla vilat. Hennes outtröttliga armar har burit oss alla. I hennes öga såg vi för första gången vår himmel. Hon lärde oss att knäppa våra händer i bön. I den bönen mötte oss vår himmelske Fader. Hon lade oss i hans hand. Den handen släpper aldrig det barn, som en mor lagt i densamma.
I kvinnan har Guds bilde fått ett hårt öde. I henne har Gud blivit mest nedtrampad. Därför är kvinnorörelsen en nödvändig beredelse till pingst. Ty ett folk med en förtrampad eller missriktad kvinna kan aldrig skåda sin pingstdag.
Nils Petter Wetterlund, 1910
Abonner på:
Innlegg (Atom)
