Kvinnoskägget

Dette er et redigert utsnitt av kapittelet "Kvinnorörelsen" ut fra den svenske presten Nils Petter Wetterlunds profetiske verk "Andens  lag" fra 1910. Wetterlund har sin egen særpreget uttrykksmåte som kan være vanskelig å forstå. Denne ett hundre år gammel tekst har mye viktig å si oss.
                                                                    * * *
Är kvinnan i fara? Ja, det är hon; och det har hon varit sedan världens begynnelse. Ty kvinnan har i stort sett aldrig ägt sitt med mannen jämbördiga människovärde. Och det är detta hon nu vill och måste tilltvinga sig. Det är den goda roten och livsnerven i kvinnorörelsen. Här är det den  förtrampade gudsbilden, som reser på sig. Och ingen makt i världen skall kunna hindra Gud från att stiga upp i gestalten av kvinnan.

Männen klagar över kvinnofördärvet. Men i alt kvinnofördärv har mannen mer än halva skulden. Ty hade männen varit män, så hade kvinnorna varit kvinnor. Och det går icke an att utan vidare vända om den saken, då ju mannen gör anspråk på att vara "kvinnans huvud och herre".

Men då kvinnans "huvud" är vildhuvud (egoist), och hennes "herre" är slavägare och slavpinare, då blottställes hon för sin farligaste frestelse: hon ser sig berövad sitt människovärde och vill förbanna sitt kön och sin skapare. Och på den vägen har miljoner kvinnor mistat kvinnan. De omanliga männen gjorde dem till okvinnliga kvinnor.

Vilket lidande, vilka suckar och kval under egoisten och slavpinaren; och vilken förtvivlad ställning under män, som icke är män!  En Volga-flod av tårar har den förtryckta kvinnan gråtit sedan världens begynnelse. -

Männen klagar, att kvinnorna urartat och blivit så emanciperade. Men säg så: "Det har vi för det, att vi icke varit män."  Vi har varit blott så kallade män, som förbittrat, förkvävt och fördärvat kvinnan i kvinnan.

De omanliga männen gycklar och säger: "Kvinnorna är nu så manliga, att de börjar få skägg." Ja, undra på att kvinnorna får skägg, då männen är skägglösa. Men gyckla lagom, dårar! Saken är allvarlig. Ni skall nog få göra bekantskap med det där kvinnoskägget. Och det blir icke att leka med. Ty det ingår i Guds dom att genom "det svaga" besegra "det starka", som missbrukat sin makt.

Mannens omanliga drag träder fram överallt. Det är denna omanlighet, som gör kvinnan okvinnlig. Hans unaturlighet gör henne unaturlig; hans fåfänga gör henne fåfäng; hans fladderaktighet gör henne fladdrig; hans låghet gör henne låg; hans ytlighet gör henne ytlig; hans liderlighet gör henne liderlig; han leker på otaliga sätt med kvinnoelden, tills den slår ut i en förhärjande brand, ja, til slut i en världsbrand, som så ödelägger kvinnan i kvinnan, att Antimaria kan träda fram och föda Laglöshetens människa, fördärvets man, i vilken all omanlighet från världens begynnelse når sin högsta höjd.

Men kvinnan kommer att resa seg, och det så att det knakar i alla samhällsbyggnader. Sitt förtrampade människovärde kommer hon att erövra. Och så långt hennes strid går ut på det, så långt har hon Gud på sin sida. På den sidan står ock alla män, som är män. Då gör det detsamma, var alla "manliga neutra" stå.

Säkerligen står kvinnorna, i stort sett, högre än männen i religiöst och moraliskt hänseende. Därför är det nödvändigt, att de får sitt jämbördiga människovärde fullt erkänt och genomfört, så att de kan göra den insats i världsutvecklingen, som tillkommer dem såsom kvinnor. -
       
Det är en Guds skickelse, att kvinnan nu så energiskt tränger sig fram på alla områden. Ty därigenom kommer utvecklingen att gå fort,  fort både i ont och i gott, och därvid först i det onda. Den onda kvinnan har nämligen en större förmåga än mannen att lösa onda andemakter i människornas hjärtan och bringa dem i verksamhet. Och den goda kvinnan har större förmåga  än mannen att lösa goda andemakter och bringa dem i verksamhet. Ingen man kan så förmedla himmel eller avgrund som en kvinna. Därför kommer utvecklingens vagn att köra fort då kvinnan får vara med om tömmarna. Och så blir världspinan kort. Det är ju gott. Men vilket ansvar, ni kvinnor! -

I den nutida kvinnorörelsen finns mycket ont. Detta onda består huvudsakligen däri, att kvinnan går utom sig själv, så att hon tappar bort kvinnan, som är det dyrbaraste ett folk äger, närmast evangelium. Det finns redan nu icke så få "kvinnliga neutra" med översitteri och uppnosighet och med många pjaskiga och löjliga krav på likställighet, som i grunden är "framförställighet". För dem har kvinnosaken sjunkit ned til en tarvlig maktfråga. De vill råda över männen i stället för att råda dem. Sådant kommer aldrig att lyckas. Varje seger i den riktningen är i grunden ett nederlag. Det är detta okvinnliga maktbegär, varigenom kvinnan ådragit sig någon del av det förtryck, som hon i alla tider fått utstå.

Nej, härska, du skapelsens drottning, med given och icke med stulen makt! Härska, ni kvinnor, med kvinnan, som är den ädlaste och starkaste makt på vår jord! Då går ni säkert till seger, ja, til en världsseger, som sopar bort ert mångtusenåriga förtryck och återgiver mannen åt mannen.

Kvinnan är Guds ömmaste avbild. Åt henne har han överlämnat den lekamliga födelsens smärtsamma gärning. I hennes famn har han lagt hela släktet i dess späda och svaga år. Vid hennes bröst har vi alla vilat. Hennes outtröttliga armar har burit oss alla. I hennes öga såg vi för första gången vår himmel. Hon lärde oss att knäppa våra händer i bön. I den bönen mötte oss vår himmelske Fader. Hon lade oss i hans hand. Den handen släpper aldrig det barn, som en mor lagt i densamma.

I kvinnan  har Guds bilde fått ett hårt öde. I henne har Gud blivit mest nedtrampad. Därför är kvinnorörelsen en nödvändig beredelse till pingst. Ty ett folk med en förtrampad eller missriktad kvinna kan aldrig skåda sin pingstdag.

Nils Petter Wetterlund, 1910